Tankar efter retreaten

Idag har jag måndag. Jag pluggar, tvättar, tränar, äter, läser och skrotar omkring här hemma.

Trots att jag varit tyst i två och ett halvt dygn i helgen så tycker jag att det är skönt att inte behöva träffa någon idag. Det är dessutom en oerhört stor skillnad på att vara tyst på retreat och vara tyst hemma. När jag tänker på det nu är det som att man inte är tyst på retreat. Tankarna talar högre där än de gör här. Antagligen för att man tillåter dem. Här tystar man ner tankarna med andra tankar. Tankar på vad man ska äta och när man ska ta ut tvätten och alla plugg-tankar.

Liselotte, som var vår retreatledare, pratade om att låta den inre monologen vara en dialog med Gud istället. Hon menade att man alltid skulle sträva efter det. På retreaten var det ganska lätt. Jag gick och samtalade med Gud mest hela tiden. Men här idag är det svårt. Det är som att jag agerar som om Gud inte skulle bry sig om mina tvättider eller matvanor. Men jag tror att han gör, på nåt vis. Och jag tror att jag mår bra av att vara medveten om Guds närvaro i alla sammanhang, även i de mest vardagliga rummen.

Men det är också ganska ansträngande att göra om en van monolog till en dialog med Gud. I dialogen måste jag ge tillfälle för Gud att svara också. Det är för mig en liten ansträngning. När jag avsätter tid för att be, flera dagar på retreat eller några minuter hemma eller något mittemellan, så går det bra. Men dethär med att ständigt vara i dialog är jag ovan vid. Jag får lov att öva på det.

Oj, nu blev det djupt... Och snurrigt. Jag kanske borde sudda ut allt detdär och tänka igenom det en gång till innan jag postar det så att ni får läsa. Så att det blir tydligare. Så att åtminstone jag begriper vad som står. Och att jag håller med mig själv. Och att jag inte gör bort mig här på internet.

Nej, jag postar nu, så ni får se vad som händer i mitt huvud. Om ni förstår vad jag försöker förklara för mig själv, så kan ni väl förklara det för mig.

Nu ska jag ta upp tvätten.