Herr Gud, det är Anna

Jag har just läst om Herr Gud, det är Anna. Den är fantastisk. Jag fick den i konfirmationspresent av familjen Karin Davidsson. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den, men det är många. Det var väldigt spännande att läsa om den nu när jag har läst dogmatik. Anna är väldigt klok. Och som det står i förordet "Boken om Anna är också en uppbyggelsebok i ordets egentligaste bemärkelse".

"Skillnaden mellan en mänska och en ängel är lätt. En ängel är mest inuti och en mänska är mest utanpå."

Det här barnet var ingen målad kyrkängel utan full av liv, fnitter och leenden, med ett ansikte som strålade av ett inre ljus och ögon som två blåa strålkastare.

Religion var att göra saker, inte att läsa om att göra saker.

Och Gud sade älska mig, älska dem och älska det, och glöm inte att älska dig själv.

Anna var djupt förälskad i Herr Gud, men hon var också stolt över honom. Hennes stolthet över Herr Gud växte och fick sådana enorma dimensioner att jag för ett ögonblick fick den idiotiska tanken att Herr Gud kanske rodnade av glädje.

-Fynn, säg "mitt i mej".
Som den lydiga elev jag var upprepade jag -Mitt i mej.
Hon var tio meter framför mig och skrek tillbaka -Va?
Jag tvärstannade, fyllde lungorna och tjöt - Mitt i mej.
Små tanter med shoppingväskor skyndade sig över på andra sidan gatan med förstulna blickar på mig.

-Varför går vi i kyrkan Fynn?
-För att förstå Herr Gud bättre.
-Sämre.
-Vadå sämre?
-För att förstå Herr Gud sämre.
/.../
Hur man än förstår eller tänker sig Herr Gud, så gör man honom mindre stor. Han blir ett begripligt väsen bland andra begripliga väsen. På det sättet ändrar man hela tiden sin uppfattning om Herr Gud ända tills den stund då man erkänner att uppriktigt sagt så förstår man inte alls Herr Gud. När man kommit så långt, då låter man Herr Gud vara så stor som han verkligen är och pang, då står han där och skrattar åt en.

De ogillande minerna blev chockerade och upprörda. "Fruktansvärt!" sa söndagskostymen. "Busunge!" knarrade söndagskängorna. "Ett hår av hin", sa guldkedjan som dinglade från västfickan, men Anna fortsatte och Herr Gud och hon skrattade tillsammans.

Anna sökte Herr Gud och längtade efter att förstå honom bättre. Hon sökte med allvar och glädje, målmedvetet och sorglöst, vördnadsfullt och okynnigt, helhjärtat och mångsidigt. Att ett och två blir tre tog Anna somsom ett tecken på Guds existens.

-Det är väl lustigt, va? tyckte Anna. Det gör ju mig så viktig liksom. Tänk att Herr Gud låter mig bli viktigare än han!