Jag kom just hem från Friskis. Det var så tokvarmt på passet att jag tror att jag aldrig kommer sluta svettas. Det märks att det är vår. Dels för att jag inte behöver ha jacka på mig när jag cyklar till eller från Friskis. Dels för att jag börjar känna av pollen. En bra, en dålig. 
Jag tänkte på en sak när vi slappnade av efter passet. Nu i vinter har jag gått upp i vikt. Mer än min gravida vän, till och med. Så mycket att jag är överviktig om man räknar ut mitt BMI. På gränsen, men ändå. När jag vägde som minst, för fyra år sedan, så sa mitt BMI att jag var precis normalviktig (eller vad det kan heta).
Jag tänkte på en sak när vi slappnade av efter passet. Nu i vinter har jag gått upp i vikt. Mer än min gravida vän, till och med. Så mycket att jag är överviktig om man räknar ut mitt BMI. På gränsen, men ändå. När jag vägde som minst, för fyra år sedan, så sa mitt BMI att jag var precis normalviktig (eller vad det kan heta).När jag går ner i vikt så tycker alltid folk att det är deras sak att varna mig för att jag går ner i vikt. Antagligen för att ni vill mig väl och det är ju trevligt. Men ändå. Jag har ju aldrig varit ens nästan på gränsen till underviktig. Nu när jag går upp i vikt så är det ingen som nämner det, trots att jag börjar bli överviktig.
Jag tycker att kroppsidealet inte bara är svårt att hänga med i, men också fel. Man behöver absolut inte vara så smal som idealet säger. Det menar jag verkligen. Jag försöker även mena det om mig själv.
Men att vara överviktig är inte bra. Och det är överviktig jag har varit tidigare och som jag riskerar att bli (jo, jag förtränger att jag är det nu, jag räknar med att glida ner till normal strax efter påsk). Varför är det då ingen som hjälper mig att se när jag går upp i vikt när ni gör det när jag går ner? Jag vill verkligen inte få diabetes eller problem med hjärtat eller ledbesvär och allt vad det nu är. Och nej, jag vill inte känna mig tjock och ful heller.
Det är inte konstigt att Sverige blir fetare och fetare om inte ens ens vänner och familj hjälper en att uppmärksamma när man går upp i vikt...
5 kommentarer:
Kroppsideal ja... Jag har aldrig aldrig brytt mig om dieter och träningssnack (som handlar om att gå ner i vikt) eftersom jag upplevt att sånt oftast kommer från redan supersmala personer. Plus att jag själv alltid varit ganska smal och i stort sett pendlat mellan 50 och 53 kilo i flera flera flera år.
Tyckt att det varit jobbigt när folk påpekat hur smal jag är: vad ska jag göra liksom?
Jag tycker att det är hemskt vilka ideal som frodas i vår värld.
Och ändå. För någon vecka sen träffade jag två tjejer i klassen. Vi hade inte setts sen avslutningsdagen och när den ena sa att jag har lagt på mig men att det är snyggt så tog jag väldigt illa upp. Tänker fortfarande på det. Ja, jag ser väl själv att jag har blivit tjockare och jag trivs inte med det!
Bortsett hälsorisker så är väl lite knubbighet inte så dumt. På andra, eller?
Jag har inte riktigt behövt förhålla mig till detta förut för egen del.
Min superlånga kommentar fick ett abrupt slut. Det är nog bara för att jag tycker det är lite svårt det här.
Jag har alltid tänkt på dig som "normalviktig" (det var det absolut bästa ordet på länge).
Fast det är klart att om man gillar godis och lakrits och godis och andra goda saker att äta, så sätter det sig ju någonstans. Tyvärr ofta på ett otrevligt synligt ställe. Om det sätter sig på ett osynligt ställe som i artärerna är det inte heller bra.
Vad jag vill säga med den här kommentaren vet jag knappt, men det är modigt av dig att ta upp känsliga ämnen såsom VIKT. Mitt tips för nästa ämne är att vara VIKTIG. Mår jag gott och känner mig viktig kan jag lättare ta om jag inte har min önskevikt (kanske...!?!)
kram & glad påsk från Lotta (och säkert mina 4 grabbar)
åh vad det här är klurigt och krångligt. en av anledningarna till att jag, som du kanske minns, inte sa vad min fasta går ut på! men vad bra att du tar upp det hela! det kan vi prata om när vi ses tycker jag. om vi vill. snart <3
OJ! Vilken snabb och klok respons. Uppenbarligen är det fler än jag som tänker på sånthär.
Linda: jag tänkte också på det att man kanske inte vill att folk ska säga att man gått upp. Mitt stora problem är att folk tycker sig ha rätt att lägga sig i när jag går ner, men att de inte säger flaska när jag går upp. Och jag håller med om att förutom hälsorisker så är knubbighet fint och gosigt. Men jag vill inte, jag vill verkligen inte bli sjuk på grund av att jag är tjock. Och jag vill inte att någon annan ska bli det heller. Men det kan ju faktiskt bli så. Om det vore för knubbet så skulle det inte vara några problem för mig (om de som gör jeans skulle börja göra jeans till min kropp...).
Dessutom beror det ju på hur man får höra att man lagt på sig. Jag kan bara tala för mig och just nu hade jag tyckt att det var skönt om någon kärleksfullt sa att de såg att jag gått upp.
Lotta: så sant så sant! Min önskedröm är att alla skulle känna sig VIKTIGA. Det är ju grunden. Tänk om vi alla kunde hjälpa varandra att berätta för varandra hur viktiga vi är. Häromveckan skrev en vän till mig på facebook att jag gör henne glad. Det gjorde min dag! Och jag blir fortfarande varm när jag tänker på det. Mer sånt!
Kristin: min ängel, du är så bra. Vi pratar om det när vi ses! Om vi vill.
Skicka en kommentar